Det är bråda dagar i examensutställningsbranschen just nu. Endast ytterligare ett par dagar, till och med söndag, pågår Konstfacks utställning. Här samsas inte mindre än 195 studenters uttryck och arbeten från alla utbildningens kandidat- och masterprogram. Det är mäktigt och bitvis mastigt att ta in alla smarta intressanta arbeten, kvaliteten är hög och nivån på engagemang är utmärkt, det är främst uppblandningen av alla inriktningar och klasser i utställningen som gör det svårt att överblicka. Det blir svårnavigerat som helhet helt enkelt. Men desto snabbare kastar en sig därmed in i de olika verken som visas.

Hanna Hansdotter, som i glas reflekterar kring hantverk, material och tradition i relation till produktion, och hur det tar sig uttryck och gör avtryck i glasobjektet, som som hon beskriver det. Fantastiskt vackert! (Foto Kurbits)

Och det gör jag verkligen med glädje – verkshöjd, verklighetsnära och stundtals visionärt är årets upplaga av examinationsarbetena.

Vi började här – Joran Stamatakakos stora installation är nästan det första som möter besökaren av Konstfacks examensutställning i år. (Foto Kurbits)

Så som många varit inne på finns stort engagemang för världsläge, politik, framtid och mänsklighet på ett sätt som inte varit så tydligt bland studenter från konstnärliga och kreativa utbildningar tidigare om åren, det gäller generellt de utställningar jag hittills sett och trenden är minst sagt tydlig också på Konstfack. Det är en bra utveckling tycker jag – ju fler discipliner av samhället som kan engagera, oavsett kreativa uttryck, desto relevantare blir världspolitiken för fler. Avtryck i hållbarhet, produktionsförhållanden, återbruk, naturkatastrofer, mental hälsa, resiliens, gentrifiering och problematiseringar kring det offentliga rummet är några av de ämnen jag på rak arm kommer på behandlas.

Amanda Hultmans arbete Att blunda för verkligheten – skapandet av värdefulla kläder i en värdelös bransch imponerar i sina många fördjupade delar. Helheten spännande och detaljerna viktiga. (Foto Kurbits)

Ett av mina favoritarbeten är detta, och kanske främst den tidning som ligger på podiet längst fram i bild. Amanda Hultman, kandidat i textil har gjort inte bara en kollektion kläder, utan framförallt undersökt bakomliggande fakta och förhållanden i sättet vi tillverkar våra kläder. Hållbarhet, produktionsförhållanden, sweatshopindustri och agenda 2030 i ett nötskal. Att blunda för verkligheten – skapandet av värdefulla kläder i en värdelös bransch heter hennes arbete.

I textil, text och bild undersöker Amanda Hultman textila villkor för vad hon kallar en värdelös bransch. (Foto Kurbits)

Också Erik Hidemark tyckte jag hade intressanta poänger i sitt utforskande av hantverket i industrin. Han undersöker de traditionellt ansedda motsättningarna mellan hantverk och industri – och i tre egenbyggda maskiner försöker han att belysa detta. “Är det möjligt att tillskriva industriellt framställda föremål kvaliteter som vanligtvis tillskrivs hantverksframställda föremål?” frågar han sig. En superintressant fråga som verkligen ligger i tiden också med tanke på hur heta diskussionerna om handgjort, lokalt producerat, transparens i produktionsprocessen är i ett globalt perspektiv.

Den förlorade känslan, arbete av industridesignstudenten Erik Hidemark. Maskinen är en kommentar till hur industrin vill efterlikna hantverk utan att ta hänsyn till det som gör hantverket levande – händerna. Intressant sätt att belysa frågan. (Foto Kurbits)

Uttryck kring hantverkskunskap och utforskande av metoder kring densamma ägnar sig alltså ovan Hanna Hansdotter åt, men även fler; jag tänkte på Agnes Nissen, Katarina Lundberg och även Nadia Zabihi vars olika projekt jag gillade. Stickandes i återanvänd textil, användandet av hantverksrelaterat material (sandpapper!) i helt annat syfte (Katarina Lundberg) samt utforskande av ny teknik kring traditionellt material – Concrete Canvas, flexibelt betongtyg som härdar efter vattning.

Liksom förstås – bilden i inläggets topp, Victor Alge som tittat på vad som går att göra av restmaterialet från de älgar som varje år skjuts i Sverige.

Nadia Zabihi experimenterar med Concrete Canvas, som hon behandlar som tyg men som härdar med vattning. (Foto Kurbits)

Katarina Lundbergs undersökande av Arbetsmiljöverkets regelverk för arbetsutrustning utifrån färgställningar är lysande. Här i objekt, men också i hennes oljor föreställandandes arbetsmiljöer. (Foto Kurbits)

Agnes Nissen samlar avlagda jeans och återanvänder trasorna som hon spinner ihop till snoddade remsor, likt garnnystan, med hjälp av en skruvdragare. Här stickar hon en matta med egengjorda stickor. (Foto Kurbits)

En av mina favoriter – Kyung Jin Chos ljudinstallation med slumpmässiga pendelslag mot keramikkärl. (Foto Kurbits)

Kyung Jin Cho står för utställningens vackraste ljudupplevelse, där hon ovanför stora keramikkärl konstruerat en pendel som slumpmässigt skapar ljud genom att slå i kärlen. Installationen är en tolkning av en upplevelse av en jordbävning i Seoul.

Emma Brålanders 3D-väggmålning stack också ut. (Foto Kurbits)

Maria Bruvik Kindestam utforskar det offentliga rummet och frågar sig vad vi får och inte får göra där – med gerillaslöjden som metod tar hon sig an olika uttryck – givetvis finns det en problematik i att hon måste redovisa sina arbeten i fotografier – det hade ju varit mäktigt att se mer av verken live. Här blir hennes experimenterande lågmält och svårt att till fullo förstå vidden av – många av hennes uttryck är dock lysande. Kolla in fimparna längst ner till höger i bild till exempel.

Maria Bruvik Kindestam tar sig an det offentliga rummet och vad man får göra där – gerillaslöjden har provats och utforskats i material och tekniker. (Foto Kurbits)

Ytterligare intressanta tolkningar av världen runtomkring; Anna-Lea Öquist som byggt ett kalejdoskop där hon undersöker religion.

Installation av Anna-Lea Öquist, I fall att, i form av ett kalejdoskop. (Foto Kurbits)

Ann-Charlotte Ingschöld, Bilder av platser – den visuella kulturens betydelse för platsers identitet. Arbetet tar upp centrum-periferi som intressant område. 2050 anspelar på årtalet då 70% av världens befolkning beräknas bo i städer.  (Foto Kurbits)

Och Ann-Charlotte Ingschöld som inom ramen av Visuell kultur och lärande – inriktning bildpedagogik tar sig an tolkningar och bearbetningar av landsbygd och stad, vem och vilken plats som räknas och var vi förväntas vara i ett framtidsperspektiv. 2050 tänker jag anspelar på det årtal då 70% av världens befolkning beräknas bo i städer.

Utställningssalarna är många och de 195 studenterna får olika platser och placeringar, något som väcker funderingar om hur det hela har bestämts, vem och hur som får vara med vem och varför. Nivån är alltjämnt hög vart än du går i utställningen, ett besök rekommenderas verkligen. Men skynda – den är öppen endast till söndag! (Foto Kurbits)

Gå och se Konstfacks alla delar i helgen! Här finns uppfriskande, viktiga, tankeväckande projekt som spänner bågen och som alltså ofta riktar fokus på samhällsdebatt, världspolitik, medmänsklighet, miljö- och framtidsfrågor. Här är endast ett litet axplock av allt som visas, ta del av allt själv om du har möjlighet, rekommenderas varmt! Praktisk information här. 

Keramik och glas – Anna Tedestam, Serendipity. (Foto Kurbits)

The post Vårutställningen 2017 Konstfack appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

En av årets höjdpunkter brukar jag nog alltid skriva i detta ärende, och det stämmer verkligen, det finns så mycket intressant och spännande i att få gå runt och ta del av avslutningsarbeten från studenter på kreativa, konstnärliga skolor så här års. Vi är mitt uppe i examinationsperioden, jag besökte Beckmans häromdagen och laddar veckan för ytterligare besök.

Sabira Silcock, Craft, Konstfack. (Foto Sabira Silcock)

Här är den traditionsenliga listan, ni vet vad som gäller vid det här laget – har du en utställning som inte är med? Mejla mig! (notera att en del skolor är inte med här i år på grund av att min lista kommer lite senare än vanligt och att utställningsperioden därför tyvärr är över)

• Beckmans, tom 22 maj (!)
• Recycle Design Återbruk, Eskilstuna folkhögskola, Svensk Hemslöjd Stockholm tom 24 maj
• Steneby, Dals Långed, 25-26 maj
• HDK Göteborg, Frihamnen 11, tom 27 maj
• Berghs, Stockholm 26 maj
• Konstakademin, Stockholm 24 maj-7 juni
• Konstfack, Stockholm, tom 27 maj
• Slöjd, hantverk och formgivning, Linköpings universitet, Östergötlands museum, tom 8 september
• Handarbetets Vänner, Stockholm, tom 2 juni
• Textilhögskolan, Borås, 1 juni
• Malmöregionens arkitekt- och designutbildningar, Form/Design Center, tom 3 juni

Sissel Kärneskog, mode Beckmans i Stockholm. (Foto Amanda Nilsson)

Homebase furniture, Nora Buerhop, Produktdesign Malmö Universitet. På Form/Design Center i Malmö. (Foto Nora Buerhop)

Amy Worrall, Craft Konstfack. (Foto Amy Worrall)

Jennie Adén, från formlinjen på Beckmans i Stockholm. (Foto Jennie Adén)

I inläggets topp, Alice Hultén, HDK.

The post Högtid för nyutexaminerade – årets examensutställningar är igång! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

För en tid sedan träffade jag på Eva Skärlund, hon visade sina i viss mån lågmälda smycken i en ganska i övrigt bullrig miljö. Jag är så glad över att jag hade möjligheten att prata med henne där och då, eftersom det hon kunde berätta om dessa guldklimpar till verk verkligen berörde.

Vi har pratats vidare via mejl och här kommer därför mer tankar från Eva och lite mer presentation av vad det var jag såg – smyckekonst som vacker upplevelse men också som tänkvärda inslag i en diskussion om pågående uppvärmning, miljöhot och omöjligheten i vårt sätt att leva. Och förstås om hållbarhet och resiliens. Hur skapar vi större motståndskraft?

Hur mycket håller naturen för? Den centrala frågan i Eva Skärlunds arbete kombinationen av naturmaterial och metall berör. (Foto Eva Skärlund)

Den centrala frågan som hon ställer sig är Hur mycket håller naturen för? Eva Skärlund avslutade sina studier på Slöjd, hantverk och formgivning vid Linköpings universitet i våras, och dessa smycken utgör hennes examensutställning. Det är fyra halssmycken, sju ringar och en brosch och metallen består av silver och gulddelar kombinerat med växtdelar. I förstone ser ögat bara smycket, eller kanske bara växtligheten, det dröjer en stund innan de två kopplas ihop, så var det iallafall för mig.

När kombinationen sätts ihop blir det ett så intressant resultat tycker jag. Detta är alltså smycken som egentligen inte går så bra att bära, men som istället bär på historier om förgänglighet, tankar om miljö och hållbarhet samt förstås – politik. Serien smycken blir en symbol för naturen, Eva säger så här:

• För mig framstår smyckena med växtdelarna som vackra och poetiska, men de går inte att bruka någon längre tid utan går snabbt sönder. I min värld blir de trasiga smyckena, eller tanken på vad som händer med smyckena om de används, ett slags symbolik för hur vi människor nyttjar naturen. 

Halsbandet i kottar är bärbart, men går sönder allteftersom. Det ingår i Eva Skärlunds arbete som ställer frågor om hur mycket naturen tål. (Foto Eva Skärlund)

I Eva Skärlunds arbete ser jag en så fin parallell till det lappande och lagande som exempelvis konstnären Hannah Streefkerk ägnar sig åt, eller Susanne Bauers broderade löv, omsorgen om naturen i kombination med det vackra hantverket – men som i sig ju egentligen bara påvisar det omöjliga i tilltaget. Att klä in eller rädda naturen eller som i Evas fall ta in det och bära det är bara ett kort ögonblick, blir inget mer än en sinnebild för något som är förgängligt.

I dessa smycken blir också kombinationen med metallen så symbolisk. Eva berättade att hon trots att ju hennes smycken är “värdelösa” utan kottarna eller löven, vinnlade hon sig att göra basen i smycket så välgjord som möjligt, också en symbolik i det tänker jag. Hon är silversmed och därmed behärskar hon förstås hantverket väl. Samtidigt verkar det just vara kopplingen till naturen som är det väsentliga i hennes detta arbete:

• Naturen har alltid varit en viktig del av mitt liv. Jag har tillbringat en stor del av min lediga tid vid havet och jag har växt upp med scoutrörelsen. På senare år har mina tankar tyvärr mest kretsat kring hur dåligt vår omgivning mår och den miljöförstöring som pågår. De här tankarna har följt mig i tidigare arbeten, och även den här gången utgår mitt projekt från mina tankar kring förhållandet mellan människa och miljö.

Insamlade element från naturen inkapslade i metall av Eva Skärlund. (Foto Eva Skärlund)

Reaktionerna på examensarbetet har varit positiva får jag veta, dels också eftersom det blev utvalt till Design Students Selected by Formex, som var den plats vi träffades. Eva är glad för uppmärksamheten men konstaterar också att hon paradoxalt fått en hel del tips på “förbättringar” av sina smycken:

• Jag har fått en del tips på hur jag kan ändra mina smycken för att få dem mer hållbara och för att de ska gå att använda, men användarvänlighet och konsumtion har ju inte varit mitt syfte i det här arbetet.

Skulle det fungera att laga verken? En fråga vi diskuterade när vi sågs, jag och Eva. Blir det samma verk då? (Foto Eva Skärlund)

Och det är ju det som är så himla spännande med dessa arbeten tycker jag! Att de som sagt ju inte går att att använda i någon högre utsträckning. Att vi får betrakta dem, drömma om dem och kanske också se den större bilden i hur vi skulle behöva ändra inställning till naturen. Jag frågade Eva vad som händer framöver, och hon har fullt upp – dels som adjunkt i formgivning på det program där hon utexaminerades i våras, Slöjd hantverk och formgivning. Dels går hon också masterutbildningen CRAFT! på Konstfack för tillfället.

• Jag hoppas kunna visa mina smycken i nya sammanhang och jag vill fortsätta arbeta medvetet och samhällsengagerat, säger hon om framtiden. 

Det ser jag verkligen fram emot! Följ Eva Skärlunds arbete du med, hon finns bland annat på instagram.

Naturens förgänglighet utforskad i smyckekonst, av Eva Skärlund. (Foto Eva Skärlund)

The post Eva Skärlund: Hur mycket håller naturen för? appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Missade du examensutställningarna i våras? Under hela sommaren finns möjlighet att se ett antal utvalda examenstudenters arbeten inom hantverk och konsthantverk i utställningen Ung Textil 2019. Representanter från HDK, HV och Konstfack visar sina arbeten på KA Almgrens sidenväveri i Stockholm.

Stina Edin (HDK) med verket Djävulens kalsonger. Visas på KA Almgrens sidenväveri i sommar. (Foto Almgrens sidenväveri)

Jennie Jakobsson (HV) Margot & Margot, examensarbete som ställs ut just nu. (Foto Almgrens sidenväveri)

Här finns nio utställda verk, av Carina Petersson (HDK), Stina Edin (HDK), Sofie Karlsson (HDK), Jennie Jakobsson (HV), Julia Kåsjö (HV), Cissi Wiman(HV), Gustaf Helsing (Konstfack), Stina Rolf (Konstfack), och Cecilia Wirell (Konstfack).

Gustaf Helsing (Konstfack) Overdosing on nostalgia & Alla män borde känna självhat. (Foto Almgrens sidenväveri)

Cissi Wiman (HV) Stitchdancing Through the Days. (Foto Almgrens sidenväveri)

Så här berättar studenterna själva om sina verk. 

Stina Rolf (Konstfack) med verket Obsolescence of desire. (Foto Almgrens sidenväveri)

Carina Petersson (HDK) Wool inhabited. (Foto Almgrens sidenväveri)

Fram till 17 augusti finns utställningen Ung Textil att se på sidenväveriet på Söder.  Mer info här! 

Cecilia Wirell (Konstfack) visar verket Software. (Foto Almgrens sidenväveri)

Julia Kåsjö (HV) Gurlis syrra & Gurli. (Foto Almgrens sidenväveri)

Bilden i inläggets topp föreställer en detalj av verket Växtverk, av Sofie Karlsson på HDK.

The post Ung Textil 2019 – ny sommarutställning på Almgrens sidenväveri appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Det är hög tid att sammanfatta lite examensutställningar, vi är ju mitt i maj och det har varit både en och två öppningar redan. Och nu går det också att säga att det faktiskt är en tradition här på Kurbits, detta. Som vanligt kan jag konstatera att jag inte ämnar ge en heltäckande bild, utan snarare alltså en fingervisning om att det sjuder och bubblar på många skolor runt om i landet så här års.

HV Skolas examensutställning öppnar idag och pågår till 31 augusti. (Foto HV Skola)

Här har jag alltså också  i år försökt mig på att samla pågående och kommande utställningar från flertalet av landets skapande skolor. Givetvis har jag missat massor, givetvis är det en rad begåvade utställningar som ska till. Här är min laddning så länge, håll till godo!

• Beckmans, Stockholm – öppnar idag, pågår till söndag 26 maj.
• HV Skola, Stockholm – öppnar idag och pågår till 31 augusti på Almgrens Sidenväveri och museum.
• Konstfack, Stockholm – pågår just nu, fram till söndag 26 maj.
• HDK Göteborg – 8 – 16 juni.
• HDK Steneby – 8-22 juni.
• Carl Malmsten/Linköpings universitet – pågår nu fram till 2 juni.
• Sätergläntan, Insjön – håller öppet hus fredag 24 och lördag 25 maj.
• Textilhögskolan i Borås – 30 maj – 2 juni.
• Recycle Design, Eskilstuna Folkhögskola, på Julitta Gård – 1 juni.
• Berghs, Stockholm – 23-26 maj.
• Forsbergs, Stockholm – 23-25 maj.

Textila landskap av formstudenten Hanna Dalrot från Beckmans. (Foto Hanna Dalrot)

Examensutställning på Konstfack, Kristine Leimanis de Borst, Textile in the expanded field. (Foto Konstfack)

Konstfack, Lisa Wallert. Keramik och glas. (Foto Konstfack)

Toppbilden i sin helhet, av Karolina Hägg från Konstfack. (Foto Christian Habetzeder)

The post Examensutställningar 2013! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Jag ägnade min torsdag i veckan åt möbelmässan, det blev snärjigt eftersom där fanns mycket att se och många att prata med. Här är ett urval av sådant som jag gillade, blev glad av och blev uppmuntrad över. Jag ägnade mest tid i Greenhouse, avdelningen för skolor, nyutexaminerade och nyetablerade, och det var också mest det som fastnade i min kamera ser jag.

Pågående arbete under mässan, Vega Määttä Siltberg sydde denna rumsavdelare för hand i Konstfacks monter. Att se folk in action är ju alltid ett plus, och det var roligt att se Konstfacks monter på möbelmässan. (Foto Kurbits)

Möbelmässan är ju ett superkalas för all typ av inredning, form och design, jag är inte på något vis heltäckande eller representativ i mitt urval. Men det vet ni ju säkert redan sen tidigare, jag märker ju själv att jag mest går igång på skickligt hantverk, spännande teknikanvändning eller traditionella material. Väldigt mycket i min kamera – och faktiskt också på mässan i stort – var trärent, i naturmaterial och hantverksskickligt. Håll till godo!

Fantastiskt fin ny kollektion från Studio Amanda och Matilda! Mellan himmel och jord heter den. Nu också i samarbete med spännande formgivaren Sophia Lithell, som gjort möbeln Rotunda. (Foto Kurbits)

Byrå av Daniela Arell från Stenebyskolans monter. Läderapplikationerna dubblerar alltså som handtag. (Foto Kurbits)

The Tomorrow Collective – mitt favoritprojekt från skolorna på mässan. Lunds Universitets industidesign har arbetat med traditionella föremål och givit dem ny form ur ett hållbarhets- och ofta kretsloppstänk. Mycket av det väldigt väl utfört hantverksmässigt också. Här har Stephan Thiemt gjort et par skor. (Foto Kurbits)

Se också en fin film där Tomorrow Collective presenteras i sin helhet – här. 

Också Juliana De Filippis brödförvaring i terrakotta gjorde mig glad. Notera skärbrädan/locket. Elegant! Sätt att återanvända kaffesump, använda egengjord tandkräm, skicka bud i trälådor och uppdatera sin lunchlåda ingick också i studenternas projekt. Kul! (Foto Kurbits)

Utställningen Twelve 2015 var också mycket intressant att se, det är mässan som initierat utställningen där tolv där tolv etablerade formgivare visas upp, i år i urval av Johanna Agerman Ross. Temat i år var metoder. Här är Mia Cullins fina väska och bord i flätat läder. Det är också hennes bord vi ser i inläggets topp. (Foto Kurbits)

Åsa Pärsons nya kollektion Rime för danska Kvadrat imponerade i kvalitet och nyanser (27 stycken!). Hon säger att hon inspirerats av persiska barockmattor på Skokloster – så stiligt! (Foto Kurbits)

I Ung Svensk Forms utställning hittade jag favoriten Ida Petterssons Popop, med en så stilig lek med det två- och tredminentionella. Kaxigt och vackert på samma gång. (Foto Kurbits)

Bland Designboom-borden, mässans avdelning för försäljning av samtida design, hittade jag Kim Walltin! Han ligger ju bakom Future Days och gör de finaste av pappersskulpturer. (Foto Kurbits)

Jag skrev ett inlägg om hans intressanta arbetssätt och om hans produkter tidigare i veckan, här hittar du det. 

Ytterligare en skolmonter – Beckmans med tema “Wrong place, wrong time”. Här är Elin Åströms möbel Units of Time som jag gillade mycket. (Foto Kurbits)

The post Hantverksrapport från möbelmässan appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Det händer mycket kring  Julia Riordan, eller Julia Rio som hon kallar sig när hon intar gatan med garn. Jag har haft tillfälle att träffa henne flera gånger på sistone och det är både inspirerande och intressant att följa hennes utveckling och arbete.

Just nu tillbringar hon sin tid på Konstfacks textilutbildning, men finns också  med åtminstone en fot kvar på gatan och i den gatukultur där hon taggar och använder det offentliga rummet som spelplats för sin kreativitet.

Affisch för konsert med Sabina Ddumba, taggad av Julia Rio. (Foto Julia Riordan)

Sist vi sågs kom Julia med andan i halsen, hon hade kvällen innan varit och plockat ner en  affisch för Sabina Ddumbas kommande spelning, och hade under morgonen genomfört sin taggningsidé, hon hade blivit fördröjd eftersom det var pilligt att få garnet på plats utan att sabba papperet. Planen – som sedemera genomfördes – var att fixa klart och sätta upp affischen på exakt samma ställe, bara en dags förskjutning och med ett förstärkt uttryck.

Jag ser i Julias instagramflöde att fler konsertaffischer fått samma behandling efter det, se här tillexempel:

Silvana Imam, affisch bearbetad av Julia Rio. (Foto Julia Riordan)

Garntaggaren, gatukonstnären och formgivaren Julia Riordan. Alltid med garn i händerna. (Foto Kurbits)

Julia Riordan kommer från Arvika, hon är 24 år idag och har efter gymnasiet bott i Göteborg, London, Oslo och nu i Stockholm. Hon startade sitt egna stickmärke, sin kollektion Julia Rio 2012, med stickade mössor och beanies, tillverkade på en handdriven stickmaskin.

Hon driver märket fortfarande, men Julia har sedan dess också utökat sin verksamhet med mer och mer närvaro i det offentliga rummet som gatukonstnär med fokus på garn.

Delar av kollektionen från Julia Rio. (Foto Amanda Nilsson)

Nyligen gjord tagg av Julia Rio. (Foto Julia Riordan)

Hon berättar att hennes första garntagg kom till i London 2013, hennes inspirationskällor är bland annat Magda Sayeg och Olek.  Ett drömprojekt är att precis som dem kunna tagga in stora ytor i det offentliga rummet, en buss, en fontän, en park. Och garnet är hennes favoritmaterial.
-Jag har alltid stickat och virkat, det är ett hantverk jag lärde som tioåring av min mamma.

Den här typen av taggar är ett av Julias signum, hon taggar runt om i Stockholm, ofta i området kring St Eriksplan och Fridhemsplan, om du har vägarna förbi. (Foto Julia Riordan)

Hon stickar och virkar både för hand men alltså också med hjälp av sin stickmaskin, hon fick bland annat en kreativ knuff av en maskinstickningskurs i Brighton 2013 och kunde i och med det få ut sin stickkollektion i större skala.
-Maskinstickningen ger möjligheter till att få fin tunn struktur, och jag kan göra mer komplicerade mönster. Samt att det förstås går fortare. Men jag älskar också att sticka och virka för hand eftersom det är så lätt att ha med sig. Det finns något tillfredsställande i vetskapen att garnet ligger där i väskan, säger hon.

Verk av Julia från 8 mars i år,en kommentar till Internationella kvinnodagen. (Foto Julia Riordan)

Be the change, verk av Julia Rio. (Foto Julia Riordan)

Efter flytten från London till Stockholm har hon bland annat hunnit med en rad utställningar i stan, den första i butiken Urban Outfitters, som visade hennes stickade verk. Hon har sedan dess också medverkat vid gatukonstfestivaler och gör installationer i olika samarbeten, som garntaggare och som DJ.

Femtastic, av Julia Rio. (Foto Julia Riordan)

Julia  är också engagerad både i Fatta och Femtastic, där hon bland annat bidragit med garninstallationer med budskap kring jämställdhet, samtycke liksom för strukturella förändringar i klubb- och musikliv. Se mer om hur hon arbetar i den här filmen:

Sedan hösten 2015 utbildar hon sig på Konstfack med textil inriktning. Hon är en av de som har stickning som specialinriktning;
-Jag känner att jag har hittat mitt uttryck i mitt material, jag brinner för hantverket och vill verkligen fortsätta utveckla mitt arbete med garn.

Vi pratar om just garnet som material; att det väcker också en rad känslor inte minst ute på gatan. Hon säger att hon endast får positiva kommentarer när hon taggar i garn på gatorna, hon jämför med en sprayad målning hon nyligen gjorde på St Paulsgatan i Stockholm. Det var en beställd målning på ett plank och den genererade fler negativa kommentarer än när hon använder garn, dock säger hon ändå att hon får mer positiv respons än negativ när hon målar.

Ett av Julia Rios sprayade motiv, hon har en stark färgskala och är driven i sina mönster oavsett om hon taggar i garn eller målar med färg. (Foto Julia Riordan)

– Sprayburken är så nedvärderad och så laddad i Stockholm, vi är inte heller så vana vid gatukonst här efter alla år med nolltolerans. Vi har halkat efter jämfört med många andra städer i världen, som har ett så mycket mer utbrett gatukonstuttryck. Fler lagliga väggar och fler som uttrycker sig experimentellt skulle göra mycket för det kreativa offentliga klimatet i Stockholm tror jag.

Pussy Power, Julia Rio. (Foto Julia Rio)

Julia brinner för att göra det offentliga rummet till en vänligare plats och efterlyser ett större konstnärligt sammanhang ute på gatorna, fler taggare, fler konstnärer i omlopp. Hon är ambitiös i sina framtidsplaner som garngraffititaggare och konstnär, sist vi sågs hade hon precis varit och tagit krankort, det vill säga, hon har numera tillstånd att köra en lyftkran så att hon kan utföra sina verk i stor skala.

Det är också något hon eventuellt kommer att behöva i Umeå framöver, där hon nyligen påbörjat ett samarbete med NBV för att klä in just en fasad.

Här är ett inslag från TV4 från december i fjol, där Julia berättar lite om sitt arbete.

The post Garntaggaren Julia Rio brinner för sitt material appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Så här års börjar man se sig om extra efter de där examensutställningarna, en del har redan börjat, andra är i startgroparna. Tänker mig att det är mycket nerver i omlopp på landets skolor just nu. Här är en början till årets lista, ut och kolla läget hos alla spännande kreatörer nu. Tycker du att din skola eller din utställning saknas? Mejla mig så uppdaterar jag, frida@kurbits.nu. Och så ett stort grattis till alla er som tar examen i vår! Lycka till som nyutexaminerade, hör gärna av er och berätta mer om era framtida planer! (bilden i inläggets topp, Anna Scholz, Beckmans).

HDK har tre olika utställningar för sina examinerade studenter.

• Konstfack, Stockholm 12-22 maj
• Textilhögskolan Borås, 1 juni
• Slöjd, hantverk och formgivning, Linköpings universitet, 8 maj – 10 september
• HDK Göteborg  konsthantverk, 20-29 maj, Steneby 20-23 maj, design 4-11 juni
• HV Skola, Stockholm, 25 maj-6 augusti
• Sätergläntan, Insjön, 20-21 maj
• Beckmans, Stockholm 19-25 maj
• Konsthögskolan, Stockholm 26 maj – 12 juni
• Carl Malmsten Furniture Studies, Lidingö, 18 – 22 maj
• Recycle Design Återbruk, Eskilstuna 26 maj – 20 augusti
• Forsbergs skola, Stockholm 26-28 maj
• Östra Grevie Folkhögskola, Malmö 27-29 maj

Recycle Design Åtebruks examensutställning i Eskilstuna heter Åter i Bruk och symboliseras fint av den här smarta paketcykeln av Joel Friedrich. (Foto Eva Svensson)

På Konstfack textil finns Josefin Gäfvert. (Foto Josefin Gäfvert)

HV Skola öppnar sin utställning onsdag 25 maj.

Vega Siltberg från textil, Konstfack. (Foto Vega Siltberg)

The post Examensutställningar 2016! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Här är ett supertips till alla som befinner sig i Stockholm och på Konstfack på imorgon onsdag – ta chansen att lyssna på Britta Marakatt-Labba! En av våra stora samtida konstnärer med både textil och broderi som uttryck och tekniker. Britta Marakatt-Labba är professor i konsthantverk på Kautokeino högskola i Nordnorge, doktor vid humanistiska fakulteten vid Umeå Universitet och – det är tycker jag är så oerhört spännande! – i år även Sápmis och Sveriges representant på konstbiennalen Documenta 2017.

Hon ställer ut både i Kassel och Aten under de hundra dagarna som den internationella konsthändelsen äger rum.

Hör Britta Marakatt-Labba prata på Konstfack imorgon! Hon är bla aktuell som Sápmis och Sveriges representant på Documenta 2017 och en mycket intressant konstnär med bla broderiet som uttryck. (Foto Konstfack)

Onsdag 22 mars finns hon på Konstfack, så här skriver man från skolans håll om föreläsningen – och här finns mer information.

Trådarna som flätas samman i Britta Marakatt-Labbas konst är många – samisk kosmologi, skapelseberättelser och religionshistoria; myter, sägner och föreställningar ur samisk kultur; politiska samtidsallegorier; ekologi, miljö, klimatfrågan och konflikter mellan natur och kultur; scener ur samisk och nordkalottsk vardag där rendrift och årstidernas rytmer är självklara grundackord; självbiografiska och personliga händelser och hågkomster; reflektioner kring skandinavisk kolonialism och urfolks öden och identiteter; basala mänskliga relationer; glimrande betraktelser över livets förgänglighet och en storartad självlysande förundran inför tillvaron och människans plats i universum, och, inte minst, naturen, storslagen, gränslös, överväldigande; fjällvidderna, skogarna, tundran, den väldiga gnistrande stjärnklara intensiva arktiska vinternatthimlen.” (Ur Jan-Erik Lundströms bok Broderade Berättelser om Britta Marakatt-Labbas konst.

Bilden i inläggets topp är hämtad härifrån>>

The post Britta Marakatt-Labba på Konstfack appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Då är det den tiden på året igen – äntligen! Examensdags för alla studenter vid landets konst-, hantverks-, och designutbildningar, hurra! En del är redan öppnat och en del är nästan över, men flera återstår tack och lov. Det är som vanligt dags för Kurbits lista över utställningar som inte bör missas. Och som vanligt kan du berätta om din utställning saknas, mejla mig på frida@kurbits.nu. Nu kör vi:

Amalia Bille, Konsthantverk Master, HDK Göteborg. Verket heter blodsband. (Foto Ekaterina Lukoshkova)

• Konstfack, Stockholm, tom 21 maj
• Sätergläntan, Insjön, 19-20 maj
• Steneby, Dals Långed, 19-20 maj
• Beckmans, Stockholm 18-23 maj
• Nyckelviksskolan, Lidingö 19-21 maj
• Ölands Folkhögskola, Kalmar museum tom 31 maj
• Carl Malmsten Furniture Studies, Lidingö, 18 – 21 maj
• HDK Göteborg, Fixfabriken, 26 maj – 4 juni
• Slöjd, hantverk och formgivning, Linköpings universitet, Östergötlands museum,  tom 9 september
• Industridesignskolan, Arkitektskolan i Lund, SLU Alnarp, Malmö högskola, Malmö, Form/Design Center 25 maj – 4 juni
• Textilhögskolan Borås, 31 maj
• HV Skola, Stockholm, tom 5 augusti
• Konsthögskolan, Stockholm 23 maj – 11 juni
• Forsbergs skola, Stockholm 19-20 maj
• Östra Grevie Folkhögskola, Malmö 27-29 maj

Studentarbete från Sätergläntan, som öppnar sin utställning #slöjdkraft nu på fredag. (Foto Gunilla Tegen)

Hanna Hansdotter, Keramik och glas, Konstfack. (Foto Kurbits)

Bilden i inläggets topp: Pontus Svensson, Möbeldesign inriktning trä, HDK.

The post Examensutställningar 2017! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Det är bråda dagar i examensutställningsbranschen just nu. Endast ytterligare ett par dagar, till och med söndag, pågår Konstfacks utställning. Här samsas inte mindre än 195 studenters uttryck och arbeten från alla utbildningens kandidat- och masterprogram. Det är mäktigt och bitvis mastigt att ta in alla smarta intressanta arbeten, kvaliteten är hög och nivån på engagemang är utmärkt, det är främst uppblandningen av alla inriktningar och klasser i utställningen som gör det svårt att överblicka. Det blir svårnavigerat som helhet helt enkelt. Men desto snabbare kastar en sig därmed in i de olika verken som visas.

Hanna Hansdotter, som i glas reflekterar kring hantverk, material och tradition i relation till produktion, och hur det tar sig uttryck och gör avtryck i glasobjektet, som som hon beskriver det. Fantastiskt vackert! (Foto Kurbits)

Och det gör jag verkligen med glädje – verkshöjd, verklighetsnära och stundtals visionärt är årets upplaga av examinationsarbetena.

Vi började här – Joran Stamatakakos stora installation är nästan det första som möter besökaren av Konstfacks examensutställning i år. (Foto Kurbits)

Så som många varit inne på finns stort engagemang för världsläge, politik, framtid och mänsklighet på ett sätt som inte varit så tydligt bland studenter från konstnärliga och kreativa utbildningar tidigare om åren, det gäller generellt de utställningar jag hittills sett och trenden är minst sagt tydlig också på Konstfack. Det är en bra utveckling tycker jag – ju fler discipliner av samhället som kan engagera, oavsett kreativa uttryck, desto relevantare blir världspolitiken för fler. Avtryck i hållbarhet, produktionsförhållanden, återbruk, naturkatastrofer, mental hälsa, resiliens, gentrifiering och problematiseringar kring det offentliga rummet är några av de ämnen jag på rak arm kommer på behandlas.

Amanda Hultmans arbete Att blunda för verkligheten – skapandet av värdefulla kläder i en värdelös bransch imponerar i sina många fördjupade delar. Helheten spännande och detaljerna viktiga. (Foto Kurbits)

Ett av mina favoritarbeten är detta, och kanske främst den tidning som ligger på podiet längst fram i bild. Amanda Hultman, kandidat i textil har gjort inte bara en kollektion kläder, utan framförallt undersökt bakomliggande fakta och förhållanden i sättet vi tillverkar våra kläder. Hållbarhet, produktionsförhållanden, sweatshopindustri och agenda 2030 i ett nötskal. Att blunda för verkligheten – skapandet av värdefulla kläder i en värdelös bransch heter hennes arbete.

I textil, text och bild undersöker Amanda Hultman textila villkor för vad hon kallar en värdelös bransch. (Foto Kurbits)

Också Erik Hidemark tyckte jag hade intressanta poänger i sitt utforskande av hantverket i industrin. Han undersöker de traditionellt ansedda motsättningarna mellan hantverk och industri – och i tre egenbyggda maskiner försöker han att belysa detta. “Är det möjligt att tillskriva industriellt framställda föremål kvaliteter som vanligtvis tillskrivs hantverksframställda föremål?” frågar han sig. En superintressant fråga som verkligen ligger i tiden också med tanke på hur heta diskussionerna om handgjort, lokalt producerat, transparens i produktionsprocessen är i ett globalt perspektiv.

Den förlorade känslan, arbete av industridesignstudenten Erik Hidemark. Maskinen är en kommentar till hur industrin vill efterlikna hantverk utan att ta hänsyn till det som gör hantverket levande – händerna. Intressant sätt att belysa frågan. (Foto Kurbits)

Uttryck kring hantverkskunskap och utforskande av metoder kring densamma ägnar sig alltså ovan Hanna Hansdotter åt, men även fler; jag tänkte på Agnes Nissen, Katarina Lundberg och även Nadia Zabihi vars olika projekt jag gillade. Stickandes i återanvänd textil, användandet av hantverksrelaterat material (sandpapper!) i helt annat syfte (Katarina Lundberg) samt utforskande av ny teknik kring traditionellt material – Concrete Canvas, flexibelt betongtyg som härdar efter vattning.

Liksom förstås – bilden i inläggets topp, Victor Alge som tittat på vad som går att göra av restmaterialet från de älgar som varje år skjuts i Sverige.

Nadia Zabihi experimenterar med Concrete Canvas, som hon behandlar som tyg men som härdar med vattning. (Foto Kurbits)

Katarina Lundbergs undersökande av Arbetsmiljöverkets regelverk för arbetsutrustning utifrån färgställningar är lysande. Här i objekt, men också i hennes oljor föreställandandes arbetsmiljöer. (Foto Kurbits)

Agnes Nissen samlar avlagda jeans och återanvänder trasorna som hon spinner ihop till snoddade remsor, likt garnnystan, med hjälp av en skruvdragare. Här stickar hon en matta med egengjorda stickor. (Foto Kurbits)

En av mina favoriter – Kyung Jin Chos ljudinstallation med slumpmässiga pendelslag mot keramikkärl. (Foto Kurbits)

Kyung Jin Cho står för utställningens vackraste ljudupplevelse, där hon ovanför stora keramikkärl konstruerat en pendel som slumpmässigt skapar ljud genom att slå i kärlen. Installationen är en tolkning av en upplevelse av en jordbävning i Seoul.

Emma Brålanders 3D-väggmålning stack också ut. (Foto Kurbits)

Maria Bruvik Kindestam utforskar det offentliga rummet och frågar sig vad vi får och inte får göra där – med gerillaslöjden som metod tar hon sig an olika uttryck – givetvis finns det en problematik i att hon måste redovisa sina arbeten i fotografier – det hade ju varit mäktigt att se mer av verken live. Här blir hennes experimenterande lågmält och svårt att till fullo förstå vidden av – många av hennes uttryck är dock lysande. Kolla in fimparna längst ner till höger i bild till exempel.

Maria Bruvik Kindestam tar sig an det offentliga rummet och vad man får göra där – gerillaslöjden har provats och utforskats i material och tekniker. (Foto Kurbits)

Ytterligare intressanta tolkningar av världen runtomkring; Anna-Lea Öquist som byggt ett kalejdoskop där hon undersöker religion.

Installation av Anna-Lea Öquist, I fall att, i form av ett kalejdoskop. (Foto Kurbits)

Ann-Charlotte Ingschöld, Bilder av platser – den visuella kulturens betydelse för platsers identitet. Arbetet tar upp centrum-periferi som intressant område. 2050 anspelar på årtalet då 70% av världens befolkning beräknas bo i städer.  (Foto Kurbits)

Och Ann-Charlotte Ingschöld som inom ramen av Visuell kultur och lärande – inriktning bildpedagogik tar sig an tolkningar och bearbetningar av landsbygd och stad, vem och vilken plats som räknas och var vi förväntas vara i ett framtidsperspektiv. 2050 tänker jag anspelar på det årtal då 70% av världens befolkning beräknas bo i städer.

Utställningssalarna är många och de 195 studenterna får olika platser och placeringar, något som väcker funderingar om hur det hela har bestämts, vem och hur som får vara med vem och varför. Nivån är alltjämnt hög vart än du går i utställningen, ett besök rekommenderas verkligen. Men skynda – den är öppen endast till söndag! (Foto Kurbits)

Gå och se Konstfacks alla delar i helgen! Här finns uppfriskande, viktiga, tankeväckande projekt som spänner bågen och som alltså ofta riktar fokus på samhällsdebatt, världspolitik, medmänsklighet, miljö- och framtidsfrågor. Här är endast ett litet axplock av allt som visas, ta del av allt själv om du har möjlighet, rekommenderas varmt! Praktisk information här. 

Keramik och glas – Anna Tedestam, Serendipity. (Foto Kurbits)

The post Vårutställningen 2017 Konstfack appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

En av årets höjdpunkter brukar jag nog alltid skriva i detta ärende, och det stämmer verkligen, det finns så mycket intressant och spännande i att få gå runt och ta del av avslutningsarbeten från studenter på kreativa, konstnärliga skolor så här års. Vi är mitt uppe i examinationsperioden, jag besökte Beckmans häromdagen och laddar veckan för ytterligare besök.

Sabira Silcock, Craft, Konstfack. (Foto Sabira Silcock)

Här är den traditionsenliga listan, ni vet vad som gäller vid det här laget – har du en utställning som inte är med? Mejla mig! (notera att en del skolor är inte med här i år på grund av att min lista kommer lite senare än vanligt och att utställningsperioden därför tyvärr är över)

• Beckmans, tom 22 maj (!)
• Recycle Design Återbruk, Eskilstuna folkhögskola, Svensk Hemslöjd Stockholm tom 24 maj
• Steneby, Dals Långed, 25-26 maj
• HDK Göteborg, Frihamnen 11, tom 27 maj
• Berghs, Stockholm 26 maj
• Konstakademin, Stockholm 24 maj-7 juni
• Konstfack, Stockholm, tom 27 maj
• Slöjd, hantverk och formgivning, Linköpings universitet, Östergötlands museum, tom 8 september
• Handarbetets Vänner, Stockholm, tom 2 juni
• Textilhögskolan, Borås, 1 juni
• Malmöregionens arkitekt- och designutbildningar, Form/Design Center, tom 3 juni

Sissel Kärneskog, mode Beckmans i Stockholm. (Foto Amanda Nilsson)

Homebase furniture, Nora Buerhop, Produktdesign Malmö Universitet. På Form/Design Center i Malmö. (Foto Nora Buerhop)

Amy Worrall, Craft Konstfack. (Foto Amy Worrall)

Jennie Adén, från formlinjen på Beckmans i Stockholm. (Foto Jennie Adén)

I inläggets topp, Alice Hultén, HDK.

The post Högtid för nyutexaminerade – årets examensutställningar är igång! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Den initiativrike Nils Månsson Mandelgren ville förbättra husslöjden och konstutbildningen, framförallt genom kurser för arbetarklassen. Hans ambition var också att värna om den svenska hantverksskickligheten inför skråväsendets upplösning 1846. Oron fanns nämligen att om kvalitetsstämpeln en skråmedlem hade gick om intet, skulle kvaliteten sjunka när inte skråna kunde ställa krav på skicklighet. På sin lediga dag skulle därför hantverksgesäller och lärlingar få möjlighet att vidareutbilda sig inom sig bland annat ornaments- och frihandsritning och få mer konstnärlig bildning. 

Så börjar boken om Konstfacks 175-åriga historia. 20 oktober 1844 startade Nils Månsson Mandelgren Söndags-Rit-Skola för Handtverkare, det som från 1945 kallas Konstfacksskolan. Detta är dock inte en historiebok i strikt mening, istället väljer man att uppmärksamma jubileet genom en mer kollektiv historieskrivning i bokform; gestaltad i boken 175 år av kamp, glädje och misslyckanden. Hundratalet medverkande räknas in bland sidorna, före detta elever, lärare och personal som är eller har varit knutna till skolan.

Det är en spretig och kreativ bok, med roliga, spännande och rörande vittnesskildringar, inte minst på grund av den ärliga ton som genomsyrar boken. Det känns på riktigt och det är en fin känsla. Att skolan har påverkat de elever som gått där råder inga tvivel om, men det är också tydligt att skolans roll – genom sina elever – betytt en hel del för samhället i stort under dess långa livstid. Här hittar du boken! >>

Jag har fått möjlighet att prata med Konstfacks rektor, Maria Lantz om jubileet och boken, och då hamnade vi mycket i just samtal om den mycket aktiva roll skolan spelat i en samhällsutveckling och i samhället i stort under dess livslängd. Denna påminnelse känns viktig att få i det karga politiska klimat som råder, där kulturämnena och det kreativa fältet naggas allt mer i kanterna.
– Idag pratas det mycket om mätbara mål och krav på produkter och resultat. Vi gillar att mäta saker. Men vi pratar inte ofta om hur det faktiskt är under tiden, hur saker påverkas av och hur idéer utvecklas i ett sammanhang. Det ville vi visa med den här boken, säger Maria Lantz. 

Varför ser den ut som den gör?
– Det gjordes en diger bok när vi firade 150-årsjubileum, med fokus på vad utbildningen resulterat i. Nu vill vi visa att Konstfack inte bara handlar om produkterna och resultatet från skolan, här ryms också de större frågorna. Vi ville belysa allt inom utbildningen som också tas upp, attityder, trender, material och den kunskap som också utforskas på djupet här. Vi vill ge en bild av en levande skola.

Men boken får också gärna kallas politisk, med budskap om att höja statusen på området, och se värdet av ett rikt kulturliv. I en tid där det dessutom finns önskemål om att konsten ska vara på ett visst sätt är det viktigt att stärka den konstnärliga friheten. En konstnärlig utbildning behöver bidra med en en breddad bild av ett samhälle. Det är något som som Maria Lantz ser som en av hennes huvuduppgifter som rektor;
– Det är oerhört viktigt att vi får fortsätta utbilda på konstnärlig grund! Som konstnär behöver du få prova och brottas med idéer, och Konstfack ska vara en plats för det. Här ska man kunna testa tankarna, och här ska det också finnas plats för att misslyckanden och experiment. 

Bokens politiska budskap kan även sammanfattas med just vikten av att få fortsätta vara relevanta för samhället menar Maria:
– Allt vi gör har samhällsengagemanget som röd tråd och så behöver det få fortsätta att vara. 

Hur tycker du att bilden av Konstfack eller för den delen konstnären idag ser ut? Är bilden sann och relevant eller behöver den uppdateras?
–  Ja det är nog så att vi behöver påminnas, det finns en förenklad bild som jag tycker är fel, om att studenter som utbildas på konstnärlig grund går ut i samhället med en utbildning som leder dem rakt i armod och fattigdom. Och i viss mån är det såklart tufft att överleva som konstnär idag. Men det finns också stora delar av samhället där våra elever kommer långt genom den utbildning de får hos oss. De får uppdrag och verkar i samhället med en rad unika kompetenser. Med en konstnärlig utbildning i ryggen har du möjlighet att ta uppdrag, ingå i olika samarbetsprojekt och gå in i en ateljé och utforska ditt eget konstnärliga uttryck.

Den relevans som Maria nämner är också tydlig i jubileumsboken, för bland de många vittnesmålen märks många tongivande och idag ytterst aktiva opinionsbildare inom konst- och kulturlivet. Hur gick det till att samla in dessa vittnesmål?
– Eventuellt gjorde vi något livsfarligt, men ändå praktiskt: vi ställde en öppen fråga och bjöd in alla, de som vill får vara med och skriva. Och vi blev glada över det stora gensvaret. 

Jag håller med. Jag  läser med glädje om Lasse Åbergs och Jan Lööfs skiva Konstfackjazz, som gavs ut 1962. Eller om när Rosa Taikon utbildades åren 1961-1966 där smycken och kamp kom sida vid sida. När Stina Ekman gick Teckningslärarinstitutet 1973. Och införandet av de första fem professurerna på skolan, 1987. Eller den grafiska formgivaren Nille Svenssons lista över de cd-skivor som spelades under hans år på 90-talet och hans vittnesmål om digitaliseringens intåg. Och Kerstin Wickmans fina berättelse om sitt ämne design- och konsthantverkshistorias väg in i undervisningen. 

Men anslaget i berättelserna är så brett och personligt att det nästan inte går att välja favoriter – alla har egna delar och egna skildringar som inte går att jämföra med andra. Det är en mycket bläddervänlig skildring där välkända namn, yrkesroller och områden nämns och ingår i den stora helhet som är livet, eller samhället, eller historien på något vis. 

Ytterligare en kategori av läsningen hamnar förstås i att det överlag är roligt att se vilka som börjat sin bana på Konstfack; här omnämns, bara för att nämna några, Annika von Hauswolff, Dan Wolgers, Mårten Claesson, Eero Koivisto och Ola Rune, Catti Brandelius, liksom We Work in a Fragile Material- gruppen, som alla är verksamma inom keramik och glas.  Och textilkonstnärerna Åsa Pärson och Elsa Chartin, som medverkar och nämns eftersom de båda har gått på skolan och idag är tillbaka i undervisande roller.

Hur håller ni er relevanta?
– Vi behöver föra en ständig dialog med andra delar av samhället, kulturinstitutioner och organisationer, för att förstå samhällets behov. Vi har hjälp i att många av våra lärare har egna verksamheter och därmed får vi kontakt med verkligheten utanför, men det är förstås ett ständigt viktigt arbete. 

Maria nämner mer konkret behovet av att anpassa utbildningarna, och exemplifierar med verkstäderna och de tekniker och material som går att utforska på skolan.
– Det är en kamp om utrymme, och som alltid är det en delikat avvägning – att ta in ytterligare tekniker, 3D-skrivare, göra mer satsningar digitalt, gör att vi eventuellt behöver ta bort annat i verkstäderna exempelvis, men jag tycker att det är av yttersta vikt att kunna ha tillgång till både gammalt och nytt. 

Maria Lantz har varit rektor sedan 2012 och hennes förordnande går ut 2021. Jag undrar vad hon är mest stolt över under sina år hittills. Hon nämner uppbyggnaden av forskningsmiljön på skolan. Nu har den fått större plats, eller snarare blivit en del av undervisningen som hon beskriver det. Målet är att få examensrätt på forskarutbildningen, och att därmed kunna bedriva och ha hela utbildningskedjan till forskning inom konstämnena själva, utan att lämna bort den, till exempelvis det konstvetenskapliga ämnet, säger hon.
– Jag upplever också att vi fått ihop skolan de senaste åren, vi är inte lika splittrade i olika inriktningar. Idag finns mer gemensamma frågor och en större nyfikenhet mellan ämnena, både bland lärare och studenter, upplever jag. 

Vad har du lärt dig av historien, eller från tidigare rektorer?
– När jag började fick jag frågor om huruvida jag skulle vara en förvaltande eller utvecklande chef, och det blev ganska snabbt tydligt för mig att tidigare rektorer kämpat med samma dilemma. Det går inte att göra antingen eller, så jag skulle säga att jag lärt mig att komma ihåg vår historia men att göra den relevant på vårt sätt i vår tid. 

Något många av de medverkande landar i är en önskan om att de utnyttjat verkstäderna på skolan ännu mer under sin tid där, många ärliga tankar om vad de kunde ha använt sina år till på andra vis. Har du några råd till nya och nuvarande studenter?
– Ja, se er inte som kunder här på utbildningen, du behöver inte veta vad du ska göra eller var du ska landa med detta. Se dig istället som en nyfiken deltagare på en resa som du inte vet något om. Gå in med öppet sinne, och sitt ner och lyssna och ta in, stressa inte.  Då kan nya världar öppnas och du kan hamna på en helt ny plats. 

I boken skriver designern och slöjdläraren Josephine Drakenberg att hon skulle vilja ge sig själv detta råd när hon var student på Konstfack: “Följ ditt hjärta. Tro på dina idéer. Gå dina egna vägar. Håll ut. Var nyfiken och lyhörd. Lär av dina misstag. Njut av dina framgångar”. Det jag fastnade mest för där var den sista meningen – njut av dina framgångar. Hur gör ni eller du det?
– Ja … vi kanske inte är så bra på det. Men boken är ju en del i det förstås, den ger ju en möjlighet att stanna upp och se rent fysiskt vad vi åstadkommit. Jag är nöjd över att vi just nu är på en plats och en tid där vi har en god stämning på skolan, det är en fin relation mellan människor här. Det är en framgång att njuta av men det är också en bra förutsättning för att ta sig an utveckling och framtid tänker jag. 

Textredaktörer för boken är Susanne Helgeson och Jenny Morelli, de ligger bakom en rad intervjuer av medverkande, samt den sammanhängande historieskrivning som binder ihop sidorna. Bland annat reds det också ut det här med skolans namn. Ursprungets Söndags-Rit-Skola blev sedermera Slöjdskolan i Stockholm, där både män och kvinnor nu var välkomna. 1879 var det dags för ytterligare namnbyte, då till Tekniska skolan, med indelning i fem olika avdelningar. Efter det kom skolan att bli Konstfacksskolan 1945. Detta för att ämnena länge hade kallats för fack och därmed hade olika beteckningar. Men fackskola var också en tysk benämning av yrkesförberedande skola. 1978 blir Konstfacksskolan högskola och 1993 blir namnet kortat till Konstfack, eftersom det är vad alla ändå säger. 

Boken 175 år av kamp, glädje och misslyckanden finns ute nu, det är en intressant skildring av historia och samtidshistoria, en bok för alla som är nyfikna på hur en utbildningsinstans kan vara del av ett levande kulturliv och ta sig platsen som radikal, omstörtande, eller klargörande – allt som ju ligger i konstens kreativa och viktiga roll. Den är också en god påminnelse om den yttersta vikten av att konsten får vara just fri, att hantverket måste få vara grundat med expertis och bred kunskap och kanske viktigast av allt inför framtiden – att statusen på hela konstområdet behöver höjas.

***

I det här inlägget finns det en länk till Bokus som rekommenderat inköpsställe av boken. Detta ingår i ett samarbete med Kurbits och det möjliggör att jag kan skriva fördjupade texter om nyutgivna böcker inom slöjd- och hantverksområdet. Innehållet är inte på något vis styrt av annat än mina tankar och åsikter om böckerna

The post Konstfack jubilerar och visar 175 år i samhällets och kulturens tjänst appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i samtiden.